Gång på gång läser man kommentarer på sociala medier att ”politikerna” har bestämt en massa olika saker. Exempelvis varför vill ”politikerna” lägga ned en skola i Ljustorp? Eller varför ska ”politikerna” bygga ett badhus när kommunen går med underskott? Detta är ganska energikrävande. Vi är ett helt gäng politiker i kommunen som kämpar för fullt för att försöka få någon ordning på kommunens verksamheter som skola, vård och omsorg.

Men jag tror inte att ni som skriver så här om ”politikerna” riktigt har förstått några saker:

1. I kontroversiella beslut i kommunen är ”politikerna” oftast = Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

2. Det är majoriteten som bestämmer. Den består av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Och anledningen till att majoriteten ser ut så, beror på att fler än 50% i kommunen lade sin röst på något av dessa två partier.

3. Till deras hjälp har vi en hybrid-majoritet/opposition bestående av Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Ni kom väl ihåg att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet valde sitt eget oppositionsråd i form av Tony Andersson (M) mot oppositionens vilja? Enkelt. Bekvämt. Och inte så mycket motstånd från en person som är satt i tacksamhetsskuld.

4. Tony och Moderaterna har som tack för hjälpen räddat Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i omröstningar i kommunfullmäktige. Hur då, när de har egen majoritet? Jo, under 2019 har S-ledamoten Per-Arne Frisk närmast agerat politisk vilde mot sitt eget parti. Och han sitter på det 21:a mandatet (av 41 möjliga) och har i praktiken en vågmästarroll. Exempelvis när Per-Arne Frisk drev ett flertal frågor i kommunfullmäktige mot partiets vilja för att öka transparensen och insynen för oppositionen så röstade M, C och KD med majoriteten.

5. I majoriteten är Socialdemokraterna störst. Därmed är det i praktiken de som bestämmer i majoriteten. Det kan de göra så långt som de vågar, med hänsyn till att majoriteten spricker. Men det är inte så sannolikt. Vänsterpartiet i Timrå driver aldrig några egna frågor eller kommer med några egna förslag.

6. Det sägs att arbetet i nämnder, styrelser och fullmäktige är ett ”lagarbete”, men så är det inte alls. Så länge majoriteten och oppositionen tycker lika är allt frid och fröjd. Man kan ibland få för sig att detta aldrig sker, men det är snarare så att detta oftast sker. Det är egentligen bara i de kontroversiella ärendena som rejäla konflikter uppstår. Då står nästan alltid Timråpartiet, Liberalerna och Sverigedemokraterna MOT majoritetens förslag. Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna går sin egen väg. Efter valet 2018 oftast med majoriteten.

7. Många politiker har missuppfattat sin roll. Som politiker företräder jag medborgarna i kommunen och särskilt de som har röstat på Timråpartiet. Jag företräder inte Timrå kommun som organisation och skulle aldrig exempelvis ta på mig en kommun-nål på min kavaj. Min lojalitetsplikt ligger mot medborgarna och inte mot organisationen. Jag är politiker och inte tjänsteman.

8. Tjänstemännen jobbar i stort sett enbart mot majoriteten. I detta gränsskikt föds de ärenden som sedan slussas till nämnder, kommunstyrelse och vidare upp till fullmäktige. Ibland går inte ärendena upp till fullmäktige, utan beslutas i tidigare instans.

9. Oppositionen har till uppgift att granska majoriteten och kritisera samt komma med konstruktiva förslag på hur saker och ting kan göras annorlunda. Det kan göras i hela ärendeledet upp till och med fullmäktige. Som regel struntar majoriteten fullständigt i oppositionens förslag, oavsett om de är bra eller dåliga. Man kör sitt eget race. Och om det är bra, så kommer det upp vid ett senare tillfälle med små ändringar från det ursprungliga oppositionsförslaget. Timråpartiet har vid ett flertal tillfällen fått genom förslag indirekt genom att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har anammat förslaget med vissa justeringar. Något som vi hade kunnat löst tillsammans när förslaget behandlades första gången.

10. Tanken är att fullmäktige ska vara beslutande och är också det. Men chansen att ett ärende som gått via nämnd upp till fullmäktige, och därmed redan beslutats om flera gånger, ska rivas upp i fullmäktige – är mycket sällsynt. Tar vi till exempel kommunbudgeten så är det majoritetens budget som trycks igenom i varje instans, med oppositionspartierna ständigt yrkande på sina egna budgetar, vilka alltid faller. Denna gång var t.ex. budgetdebatten i fullmäktige fyra timmar lång. Sedan klubbades majoritetsbudgeten – oförändrad.

11. Det finns en möjlighet att medborgarna kan följa webbsändningen av fullmäktige och därmed ta del av de politiska besluten. Ta del av partiernas och majoritet/oppositionens anföranden och ställningstaganden. Man kan också vara på plats och följa fullmäktige. Nämnd och styrelser, har allmänheten inte tillträde till. Det har inte ens alla politiker eller politiska partier. Bara de som har en plats där.

12. Vart fjärde år har medborgarna makt att göra något åt sammansättningen i Timrå kommun. En chans som många tar alldeles för lätt på.

Så snälla, dra oss inte alla politiker över en kam. Många kämpar järnet, utifrån de möjligheter som finns. Och vi i oppositionen gör detta arbete närmast ideellt. Vi har inte några hel- eller halvtidsarvoderade uppdrag i kommunen. 

Slutligen vill jag säga följande:

I media och sociala medier kan det se ut som att vi politiker är personliga fiender med varandra. Det är dock inte alls så. I alla fall om jag talar för mig själv. Krig i media – ”Hej hej, hur är läget?” på sammanträdet med tillhörande småprat och en kopp kaffe.

Så ser det ut. Det är en del av denna mycket märkliga politiska värld.

Robert Thunfors
Partiledare för Timråpartiet